Hon fattas mig……

Vännen som varit en av mina bästa vänner genom alla åren…..

Vi fann varandra genast i tonåren genom det genuina hundintresset, som just då handlade om schäferhundar..  Vi gifte oss samma år. Vi fick barn samma år. Vi bodde grannar. Våra äldsta barn växte upp tillsammans, lekte alltid tillsammans.  Så blev det en flytt för hennes del. Vi umgicks fortfarande tätt, men kanske inte lika ofta som då vi bodde grannar.

Vi hade dramatiska situationer tillsammans. Var alltså fortfarande tighta. Vi uppmärksammade samhället runt omkring oss och upptäckte alla orättvisor som fanns. Helena valde att engagera sig själv i vissa, enskilda hopplösa fall, vilket jag högaktar henne för. Jag gjorde inte det engagemanget utan engagerade mig istället politiskt. Vi hade samma grundtanke och vilja, hon råkade engagera sig i ett akut läge, jag råkade engagera mig för en långsiktig lösning.

Vi fortsatte hänga ihop som ”Ler och långhalm”. Det gör vi fortfarande.  Älskade Helena!

Tack Berndt, för lånet av foto