…….fniss, så har jag funderat ikväll. Fast inte i den bemärkelsen man kan tro!
Nu har vi kommit ”in oss” dottern med familj och jag, så vi fungerar och vet vilka enskilda behov av hänsynstagande vi har, och rättar oss efter det.
Vi har (eller åtminstone jag) kommit så långt att det nu är vardag att vi bor ihop. Trivs med tillvaron. Helt OK med det intensiva. Gillar läget. Trivsamt att bo ihop med dom. Alltid sällskap. Alltid gott välkomnande då jag kommer hem. Alltid uppdatering av barnens vardag med skola/fritids och kompisar. Trivs i rollen.
Men så ska det väl vara mellan mor farföräldrar och barnbarn?
Kanske saknar jag lite kompisgänget. Numera vet ”alla” att jag har fullt upp med barn/barnbarn. Så inbjudningar till kompisträffar blir allt glesare. Alla vet ju att jag alltid svarar att jag har fullt upp.
Fel av mig. Så klart jag har fullt upp. Men jag har alltid fri- och rättigheten att tala om att ”ikväll rymmer jag”.
Skärpning!
Om jag kommer att vara barnvakt varannan helg så kan jag fortfarande ha tid för umgänge varannan helg!
Gläds istället över tanken då de har eget boende igen.
Surridurrs blog 
Låter så roligt. Vet att allt har sina sidor, att det blir skönt en dag när unga familjen flyttat, vet ju inte alls orsaken till samboendet. Men att ha dem nära. Att finnas till hands. Det väcker minnen hos mig. härliga minnen.