Hundsnack – på jobbet!

FB_IMG_1471003514861

Bild lånad från nätet

HUNDSNACK

På mitt jobb är vi så vansinnigt många så det är omöjligt att veta vad alla heter. Men en kollega som jag jobbat ihop med mer eller mindre under många år, har jag på senare tid lärt känna mer och mer under det senaste året först. Vilket är knasigt för vi tycker båda om varandra mycket, pratar om samma saker, har åsikter om ungefär samma saker. Vi pratar jobb, vi pratar politik, vi pratar egna åsikter, vi pratar våra familjer och på senare tider har vi upptäckt ännu en gemensam nämnare.

HUNDAR

Jag med ett långvarigt liv med hundar, hon med ett genuint hundintresse men helt nyupptäckt, utan erfarenhet.

Eftersom vi gillar varandra är det alltid lätt att prata med varandra även om det på arbetsplatsen finns få tillfällen vi hinner prata mer än 30 sekunder.  Vi har hunnit prata om våra barn, barn/barn – men hann då inte med hundarna. Vid ett senare tillfälle kom hon underfund om min erfarenhet/kunskap om hundar och problem.

QUICKTALKS WITHTHE COFFEMASHINE

Hon hade redan tidigare berättat att de köpt en blandrasvalp (med brukshundsegenskaper) och var beredda att återlämna valpen då de inte rådde med honom. Då rådde någon dem att gå hundkurs. Riktigt illa blev mycket bättre.

VID KAFFEMASKINEN

Berättade kollegan att unghunden är lite osäker, rädd, när andra de möter inte bryr sig om honom (blir han trygg som hon säger) och gör aggressiva utfall emot folk.  Huuuuu, det här är viktigt. Jag vill inte låtsas påstå att jag vet precis hur man gör. Men tror jag med några snabba meningar lyckas få henne förstå att hennes hund måste bli en lycklig lydig hund.

Hon MÅSTE få hunden till att vara lydig. Om hennes unghund, som i grunden är rädd, kan få möjlighet att träffa massor av hundvana människor att träffa honom är det bra.  Han får ALDRIG göra utfall emot människor.

Nästa 10 sekunder vid kaffemaskinen berättar jag om min första schäfer. Full av dådkraft. SOM MÅSTE KONTROLLERAS genom att bli en lyckligt lydig hund. Men i 10-12-veckorsåldern  började hon att göra aggressiva utfall emot folk. Jag visste då som ung hundägare att det här är inte OK. Jag viste också att min lilla valp redan testade sina gränser, gentemot mig och även andra.

Lydnad och dressyr med massor av träning är den enda lösningen, blandat med lek och bus.

VID KAFFEMASKINEN IDAG

Såååå enormt glad då kollegan berättade att de nu anmält sig till en agilitykurs med sin hund. Blir så glad eftersom  de verkligen vill lyckas med det här.

KOLLEGAN BERÄTTAR

Att hennes bror med familj är lika okunniga om hundar, men vill skaffa en hund nu. De har aldrig haft hund förut. Som det låter på min kollega så kanske hunden är mer av en statussymbol och då ska det vara en schäfer. Eftersom vi inte hinner prata färdigt ber jag henne att framföra att jag älskar schäferhund, men jag vet att det krävs massor av arbete med en sådan hund, ingen som inte är beredd att jobba med detta – ska inte ha en schäferhund. Hunden och ägarna blir bara olyckliga.

Publicerat i Dagbok | 2 kommentarer

Hur dum kan man bara få vara?

20170122_181215

Under långt tid har jag fotat allt möjligt och omöjligt med jämna mellanrum.  Jag VET ju att fotona regelbundet ska föras över till ett USB-minne så att de kommer att finnas kvar.

Gör det emellanåt. Men alltför sällan.  Trots att jag blivit av med massor av foton. Men lär mig visst aldrig. Tror att det kan jag göra ……..sen.

OCH

….så blir mobilen stulen. Helt plötsligt inser jag att där fanns massor av foton jag aldrig hann rädda.

IGEN

Det här får ALDRIG upprepas (som jag även menat förr).

NÅVÄL

Här har jag lyckats fånga yngstesonens/med familj hund som aldrig sitter stilla tillräckligt länge

Publicerat i Dagbok | 4 kommentarer

Veckan som gått, vilken pärs!

images

INGEN BRA START

Som vanligt enbart ståplatser på tunnelbanan precis hela vägen. Det brukar ju vara trängsel men på måndagsmorgonen var det extremt trångt. Det knuffades hela tiden för att alla skulle försöka få lite utrymme.

En godtrogen lantis som jag har blivit utsatt för fickstöld förut. Så jag har lärt mig att inte alltid tro all om gott. Håller hela tiden i trängsel, en hand på blixtlåset på handväskan. Mobiltelefonen med kort har jag alltid i samma jackficka, känner regelbundet utanpå jackfickan för att känna att telefonen ligger kvar där i, och att blixtlåset fortfarande är stängt.

Så varnas vi resenärer i högtalarna inne på tåget för ficktjuvar som är i faten nu då det är så trångt. Efter lång och jobbig tur är det äntligen dags att kliva av. Upptäcker att jackfickan är öppnad och tom!!!! Försvunnen var min Samsung Galaxy s7, mindre än ett år gammal. Snyggt skinnfodral i skinn, med SL:s resekort tankat med 3 månader, oanvänt presentkort på bio, oanvänt presentkort på Åhléns.

Och så snöade det igen till råga på allt.

Sånt här leder ju till sånt krångel. Spärra telefonen, spärra SIM-kortet, polisanmäla, spärra SL-kortet, kontakta de viktigaste av de närmaste anhöriga och meddela att jag nu inte kan nås på telefon, endast e-post. Köpa nytt SL-kort och fylla på med reskassa för att alls kunna ta mig hem igen och sedan fortsätta ta mig till och från jobb. Och så är det alla foton jag hade i telefonen och aldrig kan få tillbaka.

Bläää!!

SÅ ÄR DET SKAMMEN

Alltså vad är det för fel på mig? Varför skäms jag för att ha blivit bestulen? Varför så pinsamt att berätta om det? Babblade med storasystern om det i tron att jag måste vara ensam i världen att reagera så underligt på en sån händelse. Men så var det inte. Även syrran har utsatts av fickstölder några gånger, och hon kände exakt igen den där skamkänslan.

FORTSÄTTNING

Skitvecka. Ståplatser både på vägen till och från jobbet. Ett par förseningar. Äckelpäcklig mat i personalrestaurangen. Antingen snöande, regnande eller bara grått. Kallt.

SLUTET PÅ ARBETSVECKAN

Wow solsken. Oftast sittplatser i t-banan. Satte in ett nytt kontantkorts-SIM-kort i min gamla mobil så att det går att skicka och få samtal och SMS. Skönt. Nu känns det som att jag bor på samma planet som mina nära och kära igen. Strålande solsken. Ersättningen för den stulna mobilen med tillbehör fick jag insatt på kontot idag. Och idag har jag hämtat min nya telefon. Iphone 7. Köpte också fodral till den. Inget dyrt skinnfodral den här gången utan ett enklare. Köpte en sån där multiladdare (eller vad dom heter) också.  Kul. Men inte en susning om hur jag ska få i SIM-kortet och lite spänd på hur bra jag alls kommer vara på att hantera den. Äsch, det får vara till i morgon.

VÅRSOL, VÄRME I LÄ, VITT VIN….

Så tänkte en kompis och jag. Så jag kastade mig på den tidigaste buss jag bara kunde. Vår plan var såklart att hinna träffas hemma, sätta oss i solskenet ute på en utekrog, dricka ett glas svalt, vitt vin och lapa sol. Planen gick om intet. Solen försvann långt innan jag var hemma. Sitta utomhus och dricka vin var inte att tänka på. Men precis lika roligt att surridurra inomhus på ett fik i timmar.

Publicerat i Dagbok | 5 kommentarer

Inte så förvånande……

….att just det här barnbarnet har en förhållandevis stor kunskap om sitt lilla samiska ursprung.

Hon kan enormt mycket mer om den samiska erfarenheten av nutidshistoria jämfört med vad andra barn kan. Får lite dåligt samvete, är det jag som programmerat in vetskapen i henne? Nej jag tror inte det. Jag har verkligen försökt se det från olika vinklar.

Beskrivit det enormt hårda liv min mormor/morfar fått stå ut med som nybyggare i Lappland. Trots morfars samröre med samerna. Men också beskrivit min pappas uppväxt i Småland som är minst lika intressant.

Allt är megaintressant för hennes del. Men just nu är det det samiska ursprunget.  Vi kanske ska försöka hitta någon slags kurs i det samiska språket just från den trakten. om det går att hitta.

Mamma försökte lära mig vissa barnvisor på samiska. De fastnade aldrig. Vissa ord lärde hon också.  Har glömt alla men några ord finns kvar:

jaure- betydde storsjö- eller var det stort fjäll???

åttjaback, betydde åka baklänges, tror jag. Så fanns så många ord på snö, beroende på hur snön var, men jag minns inte

Publicerat i Dagbok | 2 kommentarer

FACSINERANDE

ANGÅENDE MORDGÅTA UNDER MIDDAG

Den ska såklart ske på en anrik plats. I detta fall på ett anrikt gästgiveri. Med äldsta delen av gästgiveriet från 1600-tal. Passar så klart i många gamla byggnader i Gamla Stan i Sthlm.

Den storyn vi hamnade i var från väldigt tidigt 1900-tal. Kvinnor hade ingen arvsrätt. Det kvinnan ärvde, om hon var gift tillföll mannen.

LITE ÄNDRINGAR I STORYN

….varje kväll så att mördaren inte blir samma person varje kväll. Så om man kommer flera kvällar så vet man ändå inte upplösningen.

MYCKET SKRATT

Vid desserten var skådespeleriet avslutat och vi alla fick varsitt papper att fylla i vem man tror är mördaren och varför, samt sitt namn. Flera av publikens svar lästes upp och den just då anklagade försvarade sig. Till rätt svar kom. Den skådisen hade inte ord att försvara sig med. Den första av oss med publik som kom med det rätta svaret vann ett pris.

RÖDSTRUMPA

Hahahaha, till min glädje var barnbarnet väldigt påläst om bristen på kunskap om kvinnohistoria. Hon nämnde flera kända kvinnonamn som hon anser att vi måste minnas och vörda. Jag bara häpnade, eftersom hon ansåg att det här är sådant jag tidigt lärt henne. Har jag?????, var min första tanke. Jag var väl ett levande frågetecken. Har jag?

-Jamen du vet den sanna historien runt fröken Friman, säger ungen!!! Jisses, jag minns att vi sett serien tillsammans. Att jag pratat om vad fattigdomen med bidragande bristande hygien fört med sig historiskt, som gjort ännu större skillnad mellan fattig och rik, samt med skillnad mellan man och kvinna.

Inte anade jag vilken medvetenhet och vilja det här gav henne. Jag är mäkta imponerad och dessutom imponerad över vilken kunskap hon skaffat sig i skolan, av egenintresse om detta. Den här tösen kommer att kunna gå långt inom sitt intresseområde.  Hon kan namn, årtal som jag inte kan, om kvinnohistoria. Hon har ett brinnande intresse.

En blivande kvinnorättsskämpe? En blivande politiker?

Då vi pratade vid vårt bord på teatern om kvinnors brist på rättighet hade hon koll på  att kvinnor inte hade rösträtt ännu samt hur arvsgången skulle gå.

Hon visste nämligen när lagen ändrades. Trots motståndet från adeln och männen, FÖR kvinnor som fröken Friman som stred för kvinnors rätt, för att utrota ”lortSverige” för att utrota fattigdomen!!

Publicerat i Dagbok | Lämna en kommentar

Inälvsmat…..ska man alls äta den?

I min familj har vi aldrig ätit inälvsmat…..då mina föräldrar ansett att det kan inte vara bra att äta av djurets reningsorgan såsom njure och lever. Låter sunt.

Vid något av de första tillfällena de köpte griskött åt oss döttrar tyckte jag det var så groteskt att få hem en halv gris så jag ville inte ens delta. Så jag och min dåvarande hund höll oss hemifrån. När vi kom hem var frysarna så pass mycket fyllda som man kan göra då man fryser in kött. Resten av köttet förvarades svalt i källaren paketerat i fryspåsar i backar. Och i en back låg inälvsmat som skulle kastas. Dvs njure och lever. Min hund var ju superintresserad av alla dofter och sniffade sig snabbt fram till de backar med packeterat kött som inväntade infrysning, fortsatte sniffa sig fram mot en annan back. Tvärstannade innan han var framme vid backen, reste ragg och morrade, vägrade gå ända fram. Det handlade om backen med inälvor. Njurar och lever.

Det säger en del då ett köttälskande djur som en hund så totalt nekar inälvor. Sånt ska man inte äta!

Publicerat i Dagbok | 3 kommentarer

Äckelpäckel…..vilken stank!!!

Något vi gjorde som unga vuxna under många år….., som alla gånger var bra för hundarna men som innebar en vidrig stank…….

Mina föräldrar köpte varje år en halv gris och ett halvt nötdjur som syrran och jag fick dela på. Föräldrarna styckade. Allt arbete skedde i vår svala källare. Mina och syrrans barn hade hur roligt som helst tillsammans dessa dagar. Barnen tyckte ibland det var roligt att köra det som skulle bli färs igenom två matberedare. Skriva etiketter till fryspåsarna. Det var arbetsamma dagar men vi barn var tacksamma för allt kött vi fick från lokala bönder där vi hade insyn i hur djuren behandlades. Det var också trivsamt med dessa arbetsdagar tillsammans.

Trötta efter dagen, då allt som skulle in i frysarna var där, vi i min familj var ensamma kvar, allt undandiskat och middagen för oss alla tillsammans var avklarad så återstod resten.

Vi skulle koka gryn och lunga. Till hundmat.

Jag paxade alltid för att koka gryn, potatis, morötter och ärtor. Morötter och potatis skars i mindre bitar och blandades med de kokta grynen. Sen kokade mr X lungorna. Bara utseendet av lungor då man skär i dem är äckligt. Stanken som uppstår då de kokas är outhärdlig. För oss människor. Inte alls för hundarna. Det stinker något så vädervärdigt äckligt att alla dörrar måste stängas för att inte förpesta hela huset, köksfönstren måste stå på vid gavel oavsett hur kallt det är ute.

Nåväl!

Då lungorna kokat klart slutade de att stinka. Då de svalnat helt blandades det köttet med  grynerna och grönsakerna och så frös vi in i portionspåsar. Allt helt och hållet utan kryddor förstås.

Då visste vi att hundarna en bra tid framöver hade god mat (ur hundperspektiv) samt nyttig. Under alla de år vi höll på med detta fick hundarna i stort sett alltid ett mål mat bestående av enbart detta samt det andra målet av torrfoder.

 

Publicerat i Dagbok | 1 kommentar